Regler för förkortningar.

Många företag har riktlinjer kring när och hur man bör använda förkortningar i kommunikationen. Se därför till att ta reda på vad som gäller för just ditt företag innan du börjar skriva. Tänk även på vem som ska läsa texten. Förkortningar blir extra svåra att tolka för personer med lässvårigheter eller annat modersmål än svenska.

• När utrymmet inte finns
  Om du har ont om utrymme, till exempel i flöden, tabeller, fotnoter eller knapptexter, kan förkortningar rädda dagen. Använd vedertagna förkortningar som du vet att dina läsare känner till. Men undvik att inleda en mening med en förkortning eller att använda flera förkortningar direkt efter varandra eller i samma mening.
• När samma ord upprepas i en lång text
  Om ett väldigt långt namn eller ord förekommer flera gånger i en text kan det till slut bli jobbigare att läsa utskrivet än förkortat. Om förkortningen inte är etablerad behöver du förtydliga det i början av texten så att läsaren är med på vad du menar.
• Undvik förkortningar i löptexter
  Undvik helst förkortningar i löpande texter. Dessa kan störa rytmen, få läsaren att stanna upp och stjäla uppmärksamhet som den troligtvis inte förtjänar. Om det inte är syftet förstås.
• Undvik utländska förkortningar
  Det är ofta en bra idé att vara lite försiktig med utländska förkortningar. Använd hellre den svenska motsvarigheten om en sådan finns. Förkortningar av internationella organisationer kan vara så pass etablerade att de är okej att använda. Men tänk på att det kan vara till hjälp för läsaren att skriva ut vad förkortningen står första gången den förekommer i texten. Till exempel WHO (Världshälsoorganisationen) eller ESA (Europeiska rymdorganet).

Många av våra vanligaste förkortningar har uppstått för att vi ska slippa skriva ut långa ord. Det kan skapa förvirring för den som inte har sammanhanget klart för sig. Kan vi till exempel förutsätta att även de som inte är från Uppsala vet vad UNT (Uppsala Nya Tidning) står för? Som tur är finns det några regler att ta hjälp av i förkortningsdjungeln.

• Antingen punkter eller mellanslag
  Förkortningar skrivs antingen med eller utan punkter, men ibland kan båda vara korrekta. Om du väljer att skriva utan punkter ska du istället använda ett mellanslag för att undvika missförstånd. Ett exempel på när det annars kan bli lite tokigt är förkortningen för ”till och med”, som ska skrivas t.o.m. eller t o m. Skrivs det som tom är det inte omöjligt att det kan förväxlas med förnamnet Tom eller något som är tomt.
• Gemener eller versaler?
  Tänk på vad som ska förkortas. Om du känner dig osäker på hur förkortningen ska skrivas, börja med att skriva ut orden precis som vanligt. Ta sedan bort allt som inte ska vara kvar. Vanligast är att endast behålla de inledande bokstäverna i orden. Ibland blandas gemener och versaler, till exempel i kemiska och fysikaliska beteckningar som pH (surhetsgrad) eller kWh (kilowattimme/tusen wattimmar) eller förkortningar av varumärken och namn som SvD (Svenska Dagbladet) eller begrepp som FoU (forskning och utveckling).
• Avbrytningsförkortningar skrivs med punkter
  Avbrytning kallas det när man utelämnar slutet av ordet. Regeln är att avbrytningen görs före en vokal och markeras med punkt, såsom kap.(itel) och bil.(aga). När det är ett enda ord som ska förkortas skrivs punkten ofta ut efter förkortningen, till exempel kl. (klockan). Är det två eller fler avbrutna ord i en förkortning sätts punkten mellan varje bokstav, till exempel t.o.m. Det finns dock undantag. I förkortningarna dvs. och osv. räcker det att sätta punkt efter sista avbrytningen.
  
• Sammandragningar skrivs utan punkter
  Sammandragning heter det när man förkortar ett ord genom att behålla den första och sista bokstaven i ordet. I undantagsfall kan fler krävas för tydlighetens skull. Dessa förkortningar kräver ingen punkt eftersom de inte är avbrutna. Exempel på sammandragningar är ca (cirka) och jfr (jämför). I vissa äldre ord som förkortas med sammandragningar används kolon, till exempel s:t (sankt) och k:a (kyrka).
  
• Förkortningar av namn
  När man ska förkorta namn på exempelvis företag eller organisationer tar man ofta de första bokstäverna i varje ord och bildar en initialförkortning. Dessa kan delas in i två grupper – de som uttalas bokstav för bokstav och de som uttalas som ett enda ord. De som uttalas bokstav för bokstav, till exempel SMHI, FN, USA, skrivs med stora bokstäver. Dessa behöver ett kolon innan en ändelse (SMHI:s, FN:s) och ett bindestreck vid sammansättningar av ord (SMHI-prognos, FN-sekreterare). De som uttalas som ett ord, till exempel Sifo, Nato, Unicef, skrivs med stor första bokstav och resten små. De klarar sig utan kolon och bindestreck (Sifos, Natos, Sifopanelen, Natoländer).
  
• Förkortningar av ord och uttryck
  Även ord och uttryck som inte är namn förkortas ibland med initialerna. De skrivs oftast med små bokstäver (dna, pdf, sms).

Det har blivit vanligt att använda sig av fonetiska förkortningar i snabb digital kommunikation som chatt och sms (vilket förresten står för Short Message Service). Oftast är dessa på engelska. Ett par exempel är: u2 (you too) och cu l8er (see you later).

Med tiden har vissa förkortningar blivit så vedertagna att ursprungsorden inte längre skrivs ut. Istället har de blivit egna självständiga ord. Till exempel vvs, vd eller tv. När man böjer dessa ord används kolon mellan ordet och ändelsen (vd:n, tv:arna).

I Språkrådets upplaga av Myndigheternas skrivregler hittar du de vanligaste förkortningarna och annat matnyttigt.