En förkortning är en kort version av ett ord. Simple as that! Nja, inte riktigt. Det finns rätt och fel även vad gäller dessa små bokstavskombinationer. Förkortningar hjälper oftast bara den som skriver, inte den som läser. En förkortning får nämligen ögat att stanna upp eftersom den sticker ut från resten av texten. Det gäller även så pass vanliga förkortningar som ”t.ex.” och ”bl.a.”. Regler finns, men även undantag, och därför är det inte alltid helt logiskt varför man gör på ett visst sätt. Att förkortningar används är dock ett faktum, och därför har vi samlat de viktigaste sakerna att tänka på här.

När är det okej att använda förkortningar, och när är det no-go?

Man ska tänka sig för innan man använder för många förkortningar – är det i sociala medier eller en chattkanal för kundservice kan det funka, men i en artikel eller vetenskaplig text kanske det inte passar lika bra. Tänk också på vilka som ska läsa texten. Förkortningar blir extra svåra att tolka för personer med lässvårigheter eller annat modersmål än svenska.

Undvik förkortningar i löptexter

Huvudregeln är enkel – undvik förkortningar i löpande texter. Förkortningen stör rytmen, får läsaren att stanna upp och snor uppmärksamhet som den förmodligen inte förtjänar. Oftast är det inte värt det utrymme som du vinner på att förkorta ner ordet, eftersom det just i löptexter brukar finnas gott om det. Om du inte vill att läsaren ska stanna upp, förstås.

Okej med undantag när utrymmet inte finns

När du har mindre utrymme att spela med, till exempel i flöden, tabeller, fotnoter eller knappar (så kallad microcopy), kan du behöva göra undantag från huvudregeln. Då är det viktigt att det inte blir missuppfattningar. Använd väletablerade förkortningar som du är säker på att dina läsare eller användare känner till. Börja inte en mening med en förkortning, och skriv inte två förkortningar direkt efter varandra eller i samma mening.

Förklara förkortningar som inte är etablerade

Ibland kan man i en längre text behöva använda en förkortning upprepade gånger, till exempel om det är ett väldigt långt namn eller ord som till slut blir jobbigare att läsa utskrivet än förkortat. Om denna förkortning inte är etablerad behöver du förtydliga det i början av texten så att läsaren är med på vad du menar.

Undvik utländska förkortningar

Var försiktig med utländska förkortningar – använd hellre den svenska motsvarigheten om en sådan finns. Annorlunda är det med förkortningar av internationella organisationers namn eftersom de kan vara så pass etablerade att de är okej att använda. Exempel på det är WHO (Världshälsoorganisationen) eller ESA (Europeiska rymdorganet).

Så skrivs förkortningar

Om du väljer att använda dig av förkortningar, se till att sätta punkter, gemener och versaler rätt. Det finns även några olika typer av förkortningar som alla har olika regler. Vi går igenom det viktigaste här.

Med eller utan punkter

Förkortningar skrivs antingen med eller utan punkter, och i många av fallen är båda sätten lika korrekta. Om du väljer att skriva utan punkter ska du istället använda ett mellanslag för att undvika missförstånd. Ett exempel på när det kan bli lite småtokigt är förkortningen för ”till och med”, som ska skrivas t.o.m. eller t o m. Skrivs det som tom är det ju inte helt omöjligt att det förväxlas med förnamnet Tom eller något som är tomt.

Förkortningar skrivs (nästan) alltid med gemener

Med undantag för när en förkortning inleder en mening (vilket man för övrigt ska vara försiktig med), eller är en initialförkortning av ett namn, ska den skrivas med små bokstäver. Okej då, det finns fler undantag där små och stora bokstäver blandas. Exempel på det är kemiska och fysikaliska beteckningar (pH, kWh) eller förkortningar av varumärken, namn och begrepp (SvD, FoU).

Avbrytningsförkortningar

Avbrytning kallas det när man utelämnar slutet av ordet. Regeln är att avbrytningen görs före en vokal och markeras med punkt, såsom kap.(itel) och bil.(aga).

När det är ett enda ord som ska förkortas skrivs punkten ofta ut efter förkortningen, till exempel kl. (klockan). Är det två eller fler avbrutna ord i en förkortning sätts punkten mellan varje bokstav, till exempel t.o.m. Det finns dock undantag här med – i förkortningarna dvs. och osv. räcker det att sätta punkt efter sista avbrytningen.

Sammandragningar

Sammandragning heter det när man förkortar ett ord genom att behålla första och sista bokstaven i ordet, och ibland fler om det krävs för tydlighetens skull. Dessa förkortningar kräver ingen punkt eftersom de inte är avbrutna. Exempel på sammandragningar är ca (cirka) och jfr (jämför). I vissa äldre ord som förkortas med sammandragningar används kolon, till exempel s:t (sankt) och k:a (kyrka).

Initialförkortningar av namn

När man ska förkorta namn på exempelvis företag eller organisationer tar man ofta de första bokstäverna i varje ord och bildar en initialförkortning. Och ja, klart det finns regler även för dessa! Man delar in initialförkortningarna i två grupper – de som uttalas bokstav för bokstav och de som uttalas som ett enda ord.

De som uttalas bokstav för bokstav (till exempel SMHI, FN, FP, USA) skrivs med stora bokstäver och behöver ett kolon innan en ändelse (SMHI:s, FN:s) och ett bindestreck vid sammansättningar av ord (SMHI-prognos, FN-sekreterare). De som uttalas som ett ord (Sifo, Nato, Unicef) skrivs med stor första bokstav och resten små. De klarar sig utan kolon och bindestreck (Sifos, Natos, Sifopanelen, Natoländer).

Initialförkortningar av ord och uttryck

Även ord och uttryck som inte är namn förkortas ibland med initialerna. De skrivs oftast med små bokstäver (dna, pdf, sms).

Lästips!

I Språkrådets upplaga av Myndigheternas skrivregler hittar du de vanligaste förkortningarna och annat bra att veta. Och gillar du skriv-vett och etikett, se gärna våra artiklar om hur man använder tal-, binde- och tankstreck och hur man egentligen skriver punktlistor.